Jag läste nyss min kära kusins blogginlägg om hennes tankar kring att börja sjuan förra året, och jag kände skrämmande lika. Kan det bero på släktbandet? Nja, det tror jag inte. Dom fletsa känner nog ganska stor nervositet och osäkerthet inför högstadiet, likaså gymnasiet. När jag började sjuan hade jag Malin och Maria, som jag kände sedan innan. Det var en stor trygghet, även om jag och Maria inte alls var bra vänner då, så visste jag vilka jag skulle sitta med första dagen, och vem jag skulle hänga med i korridoren. Det tog ett bra tag innan det vart vi fem, Malin, Maria, Emma, Natalie och jag. Likaså tog det ett bra tag innan man lärde känna klassen i sin helhet. Det var först frammåt nian som vi fick den där sköna sammanhållningen, då många hängde varje helg och hade myskvällar i Trädgår'n. Men det funkade, jag njöt under tiden, och just då tyckte jag att jag befann mig i bästa tänkbara situation.
Men allt förändras, situationer, du själv och likaså människor runt om kring. När vi skulle välja gymnasieskolor var jag den enda i mitt gäng som valde den skola jag går på idag. Tro mig, jag tvekade många gånger om det var så smart gjort, och idag är jag så glad att jag chansade, och vågade.

Hur som helst, nu svävar jag iväg, och skulle kunna skriva hur långt som helst gällande det här. Vad jag skulle komma till var att vid exakt den här tiden för ett år sedan skulle jag börja en klass där jag inte kände en enda. Första dagen, första veckan/veckorna var inte så roliga. Visst fanns det sånna jag var med, men jag saknade dom andra nåt grymmt. Tiden gick, allt blev lättare, man fick sina rutiner och att lära känna människorna i klassen gick så mycket snabbare på gymnasiet gämfört med tidigare.

Så till alla nervösa nollor, som imorgon tar ett kliv in i en ny värld, håll ut dom första veckorna, sen blir det bättre. Gymnasiet är både jobbigare, men framför allt så mycket roligare saker som händer runt om kring. Det är helt anorlunda!

Imorgon drar allvaret igång, fram med kalender'n, jag ska bli organiserad ! ;)